Ferretopia

Jeg har læst flere tråde herinde med ildere der bider, så jeg ved godt at de kan finde på at nappe lidt engang imellem. Men...

Jeg har i tirsdags anskaffet mig en ny ilder, som eftersigende skulle være bidetrænet, ud over at han godt kunne finde på at nappe når man legede med ham. Men efter han er kommet herhen kan jeg næsten ikke røre ham uden han truer med at markere eller faktisk bider ud efter mig. Jeg tør ikke rigtig samle ham op af samme årsag, og jeg har ikke lyst til at skulle tage fat i ham hver eneste gang. Mest fordi at når jeg tager fat i ham bider han også, og han bider så der går hul. Jeg sidder her med røde rifter og bidemærker i håndledet.

Er det normalt at en ny ilder bider så meget? Skal jeg bare bide i det sure æble og tage fat i ham hver eneste gang han truer med at tage fat? Og hvad skal jeg så gøre når jeg har straffet ham? Ignorere ham, eller prøve at samle ham op igen og så straffe ham igen hvis han prøver at bide? Jeg er bange for at det vil give vores forhold en ret bitter stemning og jeg simpelthen vil ende med at hade ham. Ingen vil have et kæledyr der kun forsøger at bide en.

Nogen ildere bider og andre gør ikke.

Man ser desværre ofte at folk sælger en ilder som værene "Bidetrænet" hvilket ofte viser sig ikke at være rigtigt og det nok ofte derfor folk vælger at sælge den.

Hvor i landet bor du? Det er ofte nemmest at en anden ilder-ejer kommer ud og tager et kig på din dreng for at se om han virkelig er aggressiv, om han bider fordi han er bange/utryg eller om han simpelthen bare er en bølle


Jeg har selv haft et par bide-ildere og det er ret irriterende og fustrerende at de bider, men det er noget man som ilder ejer lærer at affinde sig med og de fleste ildere bliver bide fri med tiden. Det er igen meget forskelligt hvor længe det tager.

Jeg ved ikke om man kan sige anmindelig. For der er forskel på ildere. Nogle bider mere i starten, andre kun lidt eller slet ikke.
Men det værdste du kan gøre lige nu er at blive bange for ham.
Jeg har selv fået en lille dreng i år som bider en del. Og jeg har også røde mærker og rifter op og ned af mine arme.
Men vi lærte at det ikke altid er godt med den der typiske nakkemetode man somme tider lære er god.
Men de dyr vi har haft som bed meget, som vores Pixel sidste år som mildt sagt var rigtig slem bideilder og som ikke reagerede på Ah Ah osv. Der valgte vi tvangs nus til ham.
Altså kæle dem og blive ved og ved, selvom ilderen ikke gad mere.
Det svære ved Pixel var han var blevet mishandlet før vi fik ham. Så derfor var han virkelig bange for menneske hænder. Og han bed hver gang vi tog ham op.
Irish er vokset op hos en god opdrætter som har haft mange kuld og det er ofte kærlige dyr jeg høre om fra hende.
Men irish bider altså også en del hos os. Han hopper op af os, og tager vi ham op så bider han. Somme tider kun for at makerer, andre gange hårdt.

Man må bare ikke give op, og tro at det ikke kan lykkes. For med kærlighed og toldmodighed der kan det lykkes.
Og vil måske lige indføje at min første ildere - eller den ene af de to jeg fik - var en bide ilder. Men jeg valgte at sige, at ville man have et kæledyr i gode tider, så måtte man også tage det i dårlige tider. Jeg tror at det jeg blev ved med at sige sådan til mig selv og ikke vise jeg var bange for ilderen, gjorde at han blev så sød som han endte med. Og det gælder i øvrigt også Pixel den dag i dag :)

KariN- Jeg håber virkelig han bliver bidefri så jeg kan nyde at tilbringe tid med ham! Jeg får besøg af en med erfaring, og jeg glæder mig rigtig meget til at høre hvad hun siger. Jeg tror bare han nægter at lade mig bestemme..

Dark Crystal Ferret- Jeg prøver at lade være med at blive bange for ham. men jeg er virkelig ikke glad for at røre ham, for hvis jeg ikke viger for hans tænder, får jeg et helt tandsæt ned i hånden. Jeg er blevet nappet af ildere før, og der kunne jeg leve med det fordi det ikke var hele tiden. Men det er noget andet når jeg slet ikke kan røre ham uden han bider. Jeg har prøvet med nakketag, og han gaber også næsten med det samme, men jeg tror bare han gør det for at jeg skal slippe ham, og ikke rigtig mener at han underkaster sig?

Nakketag virker langt fra altid.. Min ene ilder var 2 ½ år om at blive bidefri.. Hvis jeg brugte nakketag på ham så blev han bange og bed endnu mere.
Jeg ville prøve at rose ham helt vildt overdrevet når du kan tage ham op uden han bider dig osv. Det vil sige at HVER gang du snakker med ham, leger med ham osv uden at han bider så skal han bare roses til skyerne, det og så tid har gjort at min dreng er helt bidefri den dag i dag, på trods af at jeg aldrig før har mødt en ilder der bed så meget og så hårdt som han gjorde før hen :)

Men ja ikke noget med at blive bange for ham, husk på at han kan være en lille skræmt dreng der er bange for hænder (Det kan jo være at han er blevet "smølfe-sparket" over snuden eller noget i den stil når han bed der hvor han boede før, det kan man ikke vide) derfor er det vigtigt at han lærer at du IKKE gør ham noget selvom han bider dig. Han skal lære at dine hænder ikke er farlige og at du ikke vil ham noget ondt, giv ham en masse godbider og igen ros ham når han ikke bider. Det kan tage lang tid og det kan gå hurtigt, det er individuelt fra ilder til ilder, men i sidste ende, ender man med at få et fantastisk kæledyr og et helt tæt bånd til dem :)

Med min dreng hjalp det også meget at vi ikke pludselig laver høje lyde eller hurtige bevægelser lige foran ham, for så bliver han bange og når han er bange så bider han.

Godt du får en erfaren ud. Jeg håber det er en der er inde i forskellige opdragelsesmuligheder.

Og min første ilder bed mig til blods og gjorde det længe. Jeg var bestemt ikke glad for hende, men i dag er hun sød og jeg elsker hende utroligt højt.

Anne- Glad for at høre nogle positive historier! :) jeg tror bestemt heller ikke håbet er ude for min dreng. Men jeg er bange for at jeg gør tingene forkert og måske bare kommer endnu længere ud på et sidespor med ham så han bliver direkte aggressiv... Jeg ser virkelig frem til at få besøg af en mere erfaren person der kan fortælle mig hvad jeg skal gøre! :) hun har haft ildere i mange år så jeg tror hun ved hvad hun taler om. Jeg kan ikke lige huske hvad hun hedder herinde.

KariN- Jeg tror ikke han er bange for hænder. Han lader mig nemlig gerne nusse ham når han skal sove. Så putter han sig og lader mig ae hans mave og klø ham bag øret.. Det er nogle af de dér varme øjeblikke der hjælper lidt  :)

Nu kommer jag garanterat trampa folk på tårna...men ja.. det är väl inte ovanligt i mitt fall :D Men jag tänkte jag skulle komma med min syn på djuruppfostran, som kanske kan ge lite ideer. Allt i mitt inkägg har inte med illeruppfostran att göra, utan är ganska så generellt om djur och samspelet mellan människor. Men kanske lite tänkvärt.

Det här med uppfostran av djur är något jag är ganska så fascinerad av, vilket kanske även beror på att jag just nu utbildar mig till biolog med inriktning Etologi (läran om djurs beteende).

Dominans, gap och skrik är ju ännu den metod som verkar praktiseras utav merparten av världens djurägare. Något som egentligen är ganska så fascinerande. När djuret inte gör det vi vill att den ska göra så höjer vi rösten... fungerar inte det.. så höjer vi rösten lite till. Varför är min fråga? Djur har ofta betydligt mer välutvecklad hörsel än vad vi människor har, vilket innebär att djuret garanterat hörde vad du sa första gången. Problemet ligger alltså inte där. Snarare ligger problemet i ditt val av ord... hundar, katter, illrar, eremitkräftor, you name it, talar inte samma språk som vi. När vi säger SITT till ett djur som inte lärt sig vad detta ord betyder hade vi lika gärna kunnat säga GURKA... eller Kamelhårsmamelucker...djuret förstår inte vilket beteende den ska utföra mer för att vi istället väljer att ta ifrån tårna och gorma ordet SITT. Det är först när man lärt djuret vad varje specifikt kommando betyder som man kan förvänta sig ett resultat. Och inte ens då ska man behöva skrika ordet. Inte heller hjälper det att slita tag i hunden och tvinga ner den i sittande ställning samtidigt som man tjuter SITT. Det enda man skapar är en rädsla hos hunden... SITT får en negativ innebörd... ordet sitt innebär att matte/husse snart kommer att slita tag i mig och trycka ner mig i backen. Lite som om jag gick runt och skrek "elstöt" till folk i min omgivning... eftersom vi människor är bekanta med ordet och vet vad det innebär skulle många hoppa till när de hörde ordet. Samma sak med hundfolk... någon har isn hund lös... hunden springer för långt bort.. ägaren börjar gorma... KOM HIT!!! Kom GENAST HIT osv osv... när hunden till slut (efter att ha gjort vad den ville.. sniffat runt, och bara för att den vet att det inte blir kul när den kommer tillbaka till ägaren passar den på att få ut så mycket positivt från sin rymning som möjligt) lommar tillbaka till sin ägare, oftast med svansen mellan benen, ryggen sänkt... vad händer då? Jo ägaren skäller lite extra... alternativt bestraffar hunden genom att slita tag i den etc. Vilken positiv association fick hunden då genom att komma tillbaka till matte/husse? Inte något alls skulle jag vilja påstå. Det enda man lyckats med är att få hunden att antagligen nästa gång den gör samma sak (vilket nästan garanterat kommer att hända), kommer den ta ytterligare lite tid på sig innan den lommar tillbaka till ägaren. Hade ägaren istället då svalt sin ilska över att hunden skiter i denne, och berömt hunden för att den gjorde exakt vad ägaren bad om (kom tillbaka), även om det tog mer tid än vad ägaren hade velat... har man bara där ökat sannolikheten till att hunden gör en kortare tur nästa gång.

Sedan har vi det här med bitträning... något som blivit A och O inom illerägandeskapet. Från första stund du börjat överväga att skaffa dig en iller får man höra ordet bitträning, konsekvens... visa vem som bestämmer osv osv. Förespråkade metoder är nästintill alltid en variant av dominans... då ska sätta dig i respekt hos illern osv osv. Men då undrar jag.. hur många är egentligen medvetna om att illrar är solitära djur? Solitära djur har ingen ledare... de behöver dem inte. Att ta ledarrollen hos en iller är egentligen ett ganska så felaktigt begrepp. Visst, det kan självklart verka som om man är ledare över sin iller så att säga,och det finns många sätt att nå dit. Genom dominans bryter du egentligen successivt ner din iller... du blir inte en naturlig ledare (om nu något sådant hade funnits hos iller)... men du får en ledarroll genom att du helt enkelt skrämt illern till att inte våga utmana dig. Ett bra förhållande mellan djur och ägare bygger i mitt tycke på ömsesidig respekt, kärlek och förståelse. Respekterar du din iller... så kommer den att respektera dig i sin tur, och då får man ett betydligt bättre samspel.

På ett vis så tycker jag mig kunna förstå psykologin bakom det här med att ta tag i illerns nackskinn, hålla fast... eller gorma när illern biter. Det ligger i människans natur att vilja ge igen. Om någon slår mig... då vill jag lova att jag e jäkligt sugen på att nita tillbaka... om någon retar mig eller är elak på något annat vis... ja... samma hämndbegär även där. Vilket gör att det inte är så konstigt att det faller sig rätt naturligt att vilja "ge igen" när en iller biter oss, gör oss illa. Även om vi gör det under pretexten att vi bara uppfostrar, så är det ganska så tillfredställande att få "ge tillbalka med samma mynt" (det finns faktiskt även dem som biter tillbaka på sin iller när den har bitits!). Av alla djurarter som finns så skulle jag nog våga påstå att det nästan bara är människan som har ett utpräglad hämndbeteende. Djur gör sällan så... åtminstone inte med samma avsikt vi människor gör. Ett djur kan "ge igen" eller ja, vad som för oss åtminstone ser ut som det, men vanligtvis är det inte för sin egen tillfredställelse de gör det, men som en del av ett naturligt dominans beteende mellan artfränder. Men detta förekommer ju inte mellan solitära djur, eftersom de är just solitära. Vilda illrar som möts försöker i hand att stävja en eventuell konflikt, slagsmål kostar helt enkelt för mycket. Men självklart, provocerar den ena individen kommer den andra mest troligt att antingen retailera eller retirera, och en konflikt kan uppstå. På samma vis som att ett nackskinngrep (som är ett dominansgrepp) mest troligtvis kommer att leda till att illern retalierar när man väl släppt taget (eller retirerar i panik).

En viktig aspekt som många tycks glömma är att vi inte är illrar... vi kommer aldrig att bli en artfrände. Tror man det så har man inte så höga tankar om illrars intelligens. De är högst medvetna om att vi inte är av samma art, vilket också innebär att vi inte heller kan ta till deras artspecifika kommunikationssignaler när vi uppfostrar dem heller i tron att de uppfattar oss som en annan iller. Därmed inte sagt att man inte bör ta hänsyn till illrars naturliga beteenden och kommunikation när man utformar sin "uppfostringsmetod", själv fallet bör man göra det, så länge man är medveten om att de är illrar, vi är människor.

En sak jag saknar när man hör om olika uppfostringsmetoder, problem med uppfostran osv. är förmågan att dra paralleller till oss människor. Vad är det som får folk att tro att djur är så mycket mer annorlunda från oss människor? Om man som människa bara får höra hur värdelös man är... allt man gör är fel, det gnälls och gnökas om det mesta... hur motiverad känner man sig då? Inte speciellt va? Men om man istället får små glada tillrop då och då när man gör något, bekräftelse på att det man gör faktiskt är ganska så bra, kanske inte helt rätt, men på god väg... ökar inte det då motivationen?

Om jag t.ex. skulle lära mig virka, och sitter bredvid min väninna som ska lära mig i soffan. Varje gång jag virkar fel puttar hon till mig på armen. Inte hårt, men efter 47 fel virkningar så kan jag lova att den där putten på armen upplevs som ganska så aversiv, dessutom känner jag mig allt mer omotiverad, jag förstår inte heller vad jag gör fel, eftersom det enda jag får är den där putten på armen (alternativt ett djupt suck från min precis lika frustrerade väninna) , mest troligt kommer jag inom kort att börja förvänta mig den där putten, och redan på förhand rygga undan. Efter långt om länge och mycket frustration kommer jag kasta min virkning åt fanders och aldrig mer ge mig på det. Min väninna har dessutom för längesedan konstaterat att jag är obildbar och gett upp och gått hem. Visst var det kul med virkning?

Om min väninna istället hade kommit med små positiva kommentarer under tiden, blandat med tydligare instruktioner, så hade den där jädra grylappen antagligen vart klar för länge sedan. Genom att istället för att sucka och putta säga t.ex. "ok, det där var nästan rätt, du är jätte duktig, men om du gör så här istället.... Bra! Du fattar", hade jag garanterat känt mig mer motiverad, och likaså min väninna.

Precis samma metod går att applicera på alla djur. Det kallas för positiv förstärkning. Kort och gott innebär det att man genom att belöna/berömma förstärker de beteenden man vill ha. Man kan inte förvänta sig att få det färdiga beteendet direkt, utan bryter ner det i små steg, som man sedan "shapar" till det man egentligen är ute efter. Förutom att det är oerhört effektivt, är det dessutom roligt för både djur och ägare och det stärker bandet mellan ägare och djur samtidigt som man får ett betydligt bättre samspel överlag. Ofta använder man en klicker eller visselpipa för att mer exakt kunna markera exakt rätt beteende, eftersom det är svårare att tima in med ord och belöning i exakt rätt sekund som djuret utför det önskade beteendet .

Jag använder positiv förstärkning dels som aktivering men även mycket för att träna bort oönskade beteenden, och då ofta med en klicker som kommunikationsverktyg. Det fungerar hur bra som helst och uppskattas verkligen utav illrarna här hemma, som ofta själva kommer och "tigger" om ett extra träningspass.

Som exempel kan jag ta Cherry (som försvann i våras), som ärvt den fantastiska fetischen att gnaga på knogar utav sin mor. Och då menar jag inte lösa bett, utan hon försökte faktiskt gnaga lös huden på stängda knogar. Inte speciellt kul. Men ja... något som verkar dyka upp hos de flesta honor i den linjen intressant nog. Hur som helst, vanlig uppfostran har inte haft någon som helst effekt på det här beteendet (de är alla bitfria på alla andra kroppsdelat ;)). Så jag gav mig för ca 2 år sedan på att träna bort det med klicker. Sagt och gjort, lyfter upp Cherry i ena handen, i den andra har jag en klicker och en lite tub med vitaminpasta. Håller knogen på högerhanden stängd, och inom räckhåll. I början klickade jag om hon lät knogen vara i bara någon sekund, alltså: Klick + godis slick. Successivt kunde jag "dra ut på klicket" till flera sekunder... innan hon fick klick och godis.. .knogen fanns alltid inom räckhåll. Längre fram gick det flera minuter innan hon visade intresse för knogen.. . och kort därefter försvann beteendet helt. Sedan fick damen valpar och vi slutade träna. Hon blev som väntat oerhört vaktig mot sina valpar och jag lät henne vara, vilket innebar att knogbitandet kom tillbaka (eller ja.. bitande punkt.. för att skydda sina valpar). Men nu för nått år sen tänkte jag att det var dags igen. 2 minuter tog det ungefär. Hon fick se klickern och vitaminpastan och man riktigt såg hur hon kopplade. Trotts att det gått nästan 10 månader sedan sista träningspasset med det syftet.

Som ett annat exempel har vi en av valparna från 2010: Pyxis. Trotts att jag ägnade timmar åt att kolla tänder på dem som små, har hon helt glömt bort det. Vilket innebar att hon gärna försöker komma åt att bita en i fingrarna om man försöker lyfta på överläppen, man kund einte heller hålla henne i mer än några sekunder utan att hon försökte bitas eller ta sig därifrån.  Så jag tog fram klicker + godis. Efter 2 pass på 3 minuter var, hade hon slutat naffsa efter fingrarna. Efter några fler pass låter hon mig lyfta på överläppen nästintill hur länge jag vill, så jag i lugn och ro kan räkna tänder och kolla generell tandstatus.

Exemplen på hur jag har använt den här metoden på mina egna skitungar är många... men ja... fungerar gör det. Der är även denna metod man använder på djurparker och försöksdjursanläggningar världen över med fantastiska resultat. Hur tror ni att delfinerna på Sea world lär sig sina fantastiska program? Inte är det genom att tränaren brottar ner dem, skriker på dem eller på något vis försöker dominera dem. Positiv förstärkning kort och gott!

Med den här metoden har jag fått illrar som omnämnts vara ohanterbara bitmonster att bli trevliga, trygga och sociala djur som älskar uppmärksamheten de får när vi tränar. Positiv förstärkning kan användas för precis allting när det kommer till djur - träna bort felaktiga beteenden (som att bitas) eller lära dem konster och aktivera dem mentalt.

En video på när Pyxis tränades till att sluta bita vid tandkontroll etc. Det här var efter att hon hade förstått poängen och slutat bitas

Hanteringsövning med Pyxis (http://www.youtube.com/watch?v=s9BkBH-lLcU#)